Finland är världsbäst på det mesta. Här finns de renaste gatorna, den vackraste modernistiska arkitekturen, den renaste maten, de skickligaste läkarna och sjuksköterskorna, och pensionssystem, skolor och mödrarådgivning som ställer allt annat i skuggan.
Tror många. När det kommer till kritan ligger Finland inte alltid – om än nog ibland – särskilt högt i jämförelse med andra s.k. rika länder.
Ta exempelvis byggandet. En tredjedel av Finland ligger norr om polcirkeln och resten på gränsen till tundran. Den obarmhärtiga naturen kräver att husen är starka, täta och hållbara. Finländarna borde alltså vara särdeles skickliga byggare. Men ändå har många av dem som prövat sin lycka i Tyskland fått respass p.g.a. brister i kvaliteten.
Man behöver inte ens jämföra med Tyskland för att förstå problemets vidd. Mögelskadorna har nått närapå epidemiska proportioner. Merparten av husen i de förorter som byggdes på 60- och 70-talen är i akut behov av totalsanering – en del måste dömas ut och rivas. Tidigare byggde man stenhus som skulle hålla i århundraden – men det var före elementtekniken och Aravastandarden, som verkar ha blivit taket för kvaliten, i stället för golvet.
Helsingin Sanomat tog förra söndagen upp kvalitetsproblematiken. Tidningen citerade en forskare som sade att Finlands kvalitetsimage är bara aningen bättre än Lettlands. De största problemen finns i byggsektorn, där den enögda fokuseringen på kostnaderna har lett till att kvalitetstänkandet hamnat helt i skymundan. Yrkeskunskap och hantverksskicklighet värderas inte som de borde.
Liknande problem återkommer också inom industrin. Storföretag som säljer på världsmarknaden uppger sig genomgående ha svårt att hitta inhemska underleverantörer som håller måttet. Och att Finland har en så dålig kvalitetsimage kostar reda pengar – skillnaden mellan tyska och lettiska priser. Toppkvalitet är förstås inte fint i sig. Ur konsumentens synvinkel är det precis lika viktigt att det finns företag som positionerar sig i de lägre marknadssegmenten som i de högre. Fläsklägg behövs som alternativ till inre filén, och plastkassar till Louis Vuitton-väskorna. Hong Kong har blivit rikare än moderlandet Storbritannien genom att tillverka plastdockor, klockor och T-skjortor av usel kvalitet.
En lågkvalitetsstrategi måste emellertid bygga på priskonkurrenskraft. Ingen vill ju betala mer för något som är sämre – särskilt om man blir lurad, vilket ofta verkar vara fallet när det gäller byggandet. Nyckeln till priskonkurrenskraft är låga löner, och låga löner nöjer sig bara illa utbildad arbetskraft med. Men Finland hör numera till de länder i världen som investerar mest i utbildning. Finlands industrialisering byggde till en början på en låglönestrategi. Finländska företag kunde utmana sina konkurrenter med hjälp av billiga råvaror och arbetskraft som jobbade långa dagar till svältlöner – exakt samma miljöplundring och sociala dumping som många asiatiska länder nu anklagas för. Men vad fanns det för andra möjligheter? I mitten av 1800-talet var Finland det fattigaste landet i Europa. När industrialiseringen kommit en bit på väg ändrades också strategin. Produkterna blev mer avancerade. Lönerna steg i takt med att bättre utbildad arbetskraft behövdes. Så småningom blev Finland en höglöneekonomi. För att ha råd att betala höga löner måste företagen producera varor som kunderna är beredda att betala höga priser för. I längden betyder det att de måste hålla hög kvalitet.
Varför har då kvalitetstänkandet hamnat på undantag? En orsak är att stora delar av näringslivet alltför länge var skyddat för utländsk konkurrens. Utländska byggföretag hade t.ex. inte en chans att visa vad de gick för förrän i början av 90-talet. Av Finlands export gick dessutom, som mest, mer än en fjärdedel till Sovjet, där kvalitetsmedvetenheten inte var iögonenfallande stark.
Det förefaller som om finländarna börjat intala sig att de är bättre på kvalitet än vad som egentligen är fallet – inte Europas japaner, utan Nordens portugiser. Vad som nu behövs är alltså en attitydförändring. Det första steget är att erkänna att problemet existerar. Begrepp som kvalitetsstyrning och certifiering har varit på tapeten redan i många år, men det är bara början. Kvalitetstänkandet är en kontinuerlig process – och konkurrentländerna går hela tiden framåt. Typiskt för företag som nått hög europeisk kvalitetsnivå är att de verkar inom koncentrationer av bolag som sporrar och stöttar varandra. En sådan kluster är teleoch elektronikbranschen. Skogsklustern kan kanske bli en sådan.
Ett exempel av annan typ är Valmets bilfabrik i Nystad. När den grundades på 70-talet var det för att Saab ville dra nytta av den billiga finländska arbetskraften. Men lönerna steg fick man tänka om och satsa på kvalitet, t.ex. öppna och förlängda specialmodeller. Då fabriken senare började montera Opel-bilar tvingades man tillämpa General Motors rigorösa kvalitetsstandarder. Det var ingen lätt process, men nu duger man till att montera Porsches nyaste modell, en produkt som om någon förknippas med kvalitet.
Det intressanta med Valmet Automotive är att kvalitetstänkandet spritts till underleverantörerna. En del har lärt sig så mycket av processen att de fått kunder också på kontinenten. En stor del av ansvaret för kvalitetsutvecklingen ligger alltså på de stora företagen. De skall visa exempel, och ställa hårda kvalitetskrav på sina underleverantörer.
Konsumenterna borde dessutom stå på sig mer, inte acceptera fusk och slarv, och minnas den gamla sanningen att det som är billigt i inköp inte nödvändigtvis är det billigaste i längden.