Åldrandet drabbar oss på olika sätt. Sällan har det varit så uppenbart som efter nyår, då två jämnåriga herrar i folkpensionsåldern träffades i Zavidovo utanför Moskva. Helmut Kohl var mer äppelkindad än någonsin, medan värden Boris Jeltsin mest påminde om någonting från Madame Tussauds källarvåning. Av kraftkarlen från Jekaterinburg är bara skuggan kvar.
Strax därefter åkte Jeltsin mycket riktigt in på sjukhus. Den lätta förkylningen visade sig vara en dubbelsidig lunginflammation. Eller åtminstone det – särskilt mycket förtroende för Kreml-läkarnas bulletiner kan man nämligen inte längre ha. Vi vet i alla fall att presidentens grundkondition är mycket svag. Han har ett – på alla sätt – hårt liv bakom sig; ett liv som faktiskt redan sträckt sig åtta år längre än medel-Ivanov numera kan vänta sig.
Om den ryska staten skulle fungera enligt normala principer och enligt sin egen konstitution hade Jeltsin för länge sedan bort avgå. Han har ju i praktiken inte kunnat sköta sina ämbetsåligganden på ett halvår, när redan tre månaders bortavaro enligt grundlagen skall tvinga fram nyval. Presidentmakten har i stället delegerats på ett ytterst diffust sätt. Ingen vet vem som egentligen styr Ryssland, och på vems mandat. Av alla partier är maktpartiet det mäktigaste. Det sitter vid makten för att det sitter vid makten.
Detta verkar inte bekymra ryssarna själva särskilt mycket. Det är också svårt att hävda att de samhälleliga upplösningstendenserna skulle ha tilltagit. De ekonomiska reformerna fortskrider i måttlig takt. Vakuumet i centrum har fyllts upp av regionernas starka män. Till och med i Tjetjenien är det lugnt. Den ryska federationen föll inte samman trots att den kaukasiska utbrytarrepubliken till slut gavs upp som förlorad.
Den senaste episoden i Jeltsin-sagan har heller inte lett till någon hysteri i den ryska pressen, och finansmarknaderna i Moskva har hållit sig helt lugna.
Kommunisterna har i stort sett hållit sig tysta, även om de i duman för syns skull krävt att presidenten träder tillbaka. De har heller ingen orsak att bråka. Efter höstens presidentval har Jeltsin och hans kansli sökt och nått samförstånd med kommunisterna och deras respektive maktstrukturer (som återfinns framför allt inom lantbruket, i det militärindustriella komplexet och i det röda bältet i landets södra delar). Kompromisserna har nåtts på rent praktisk bas: för kommunisternas ledare betyder ideologin inte mycket. Det gör den inte heller för Jeltsin och hans närmaste.
Den här avideologiseringen ingår i den politiska kultur som vuxit fram i Ryssland. Den har litet att göra med den vedertagna västerländska demokratiska, marknadsekonomiska modellen: i stället handlar det om ett halvauktoritärt system med vissa demokratiska drag; om statskapitalism där korrupta affärsmän lever i symbios med politiska beslutsfattare och om regionala bossar som suveränt styr sina revir. Den enskilda medborgaren kan inte räkna med mer än ett minimum av rättssäkerhet, vilket givetvis är grunden för varje väl fungerande marknadsekonomi.
Ryssland har emellertid aldrig i historien varit vare sig en demokrati, en rättsstat eller en marknadsekonomi. Kanske var det för mycket att hoppas på att de skulle kunna byggas upp i stachanovsk fart med hjälp av chockterapi och medborgarsamhälle.
I det här sammanhanget spelar Jeltsins näreller frånvaro ingen större roll, på kort och medellång sikt. Systemet verkar alltid förmå hitta nya jämviktslägen, genom en ständigt pågående maktkamp. Dessutom verkar den ryska byråkratins centrala delar ha rekonstituerat sig i postkommunistisk form.
Utrikesförvaltningen sköts t.ex. fortfarande med stor skicklighet och i enlighet med den ryska politikens långa linje. Den som mest högljutt krävt Jeltsins avgång är general Alexander Lebed. Det förklaras med att han är en outsider utan någon egen institutionell maktbas. Samtidigt är Lebed den klart mest populäre ryske politikern just nu, och han räknar tydligen med att vinna ett fritt och allmänt presidentval om ett sådant hålls ännu i år. En ytterligare fördel är att det enda han erbjuder väljarkåren är sin personlighet. Om hans ideologi och praktiska recept vet vi knappast någonting. Han kan därför lika gärna stöda sig på reformisterna eller på kommunisterna. Alla tongivande figurer i rysk politik är numera nationalister; bara tonfallet varierar.
Också i väst börjar man luta åt Lebed som en man som det kanske går att göra affärer med. Lebed lovar ju mer stabilitet, vilket är bra för utländska investerare, för att kärnvapnen hålls säkra och för att utrikespolitiken inte får någon ny äventyrlig överton. Idealutfallet verkar vara Lebed som portalfigur, medan premiärminister Tjernomyrdin, den färglösa men kompetenta, får fortsätta sköta det praktiska.
Det är nu uppenbart att det behövs ett mirakel för att Boris Jeltsin skall kunna sitta mandatperioden ut. Ryssland kan stå inför en vakans på statens högsta ämbete redan i vår. Hur kommer det i så fall att hanteras?
Troligen med fortsatt brist på dramatik. Räkna inte med ett nytt presidentval. Det vore alltför upprivande och skulle dessutom ha en osäker utgång. Sannolikare är att de olika maktstrukturerna försöker nå samförstånd om fortsatt fredlig samlevnad. Men även med Tjernomyrdin som en relativt bestående interimslösning är det klart att Ryssland förr eller senare måste hitta en ledare med mer personlig pondus. Både landets historia och konstitution förutsätter en stark man.
De senaste tio åren har bevisat att det inte lönar sig för väst att satsa på enskilda individer i Ryssland. Först satte man alla pengar på Gorbatjov, och då han trots det föll fick Jeltsin plötsligt det helhjärtade stödet. Det har man i väst – särskilt amerikanerna – fortsatt ge med en dåres envishet.