Det kan ibland låta så i debatten, men EMU är inte den första valutaunionen i historien. Den är inte ens den enda som finns för tillfället. Tvärtom har internationella mynt varit normaltillståndet i världen.
Svartsjukt bevakade nationella valutor är ett fenomen jämngammalt med nationalstaten. De är starkt identitetsskapande: bland det första delrepublikerna gjorde efter att Sovjet och Jugoslavien fallit samman var att trycka upp egna sedlar. Också ålänningarna har försökt introducera en egen daler för att stärka självstyrelsen, precis som Finland drev igenom en egen mark under ryska tiden.
Stater har ett intresse av en egen myntenhet. Med den följer suverän mynt- och sedelutgivningsrätt, som kan användas för att bekosta annars omöjliga företag, t.ex. krig eller att subventionera skogsindustrin under en lågkonjunktur. Det här intresset delas dock inte av medborgarna, som framför allt vill ha mynt med stabil köpkraft.
Men ingen kraft som inte har en motkraft. Nationalekonomerna talar om Greshams lag: ”dåligt mynt driver ut gott mynt”. Om staten t.ex. börjar tillverka mynt av sämre metallblandning tenderar folk att hamstra de gamla, mer värdefulla. Så skedde t.ex. under romarrikets nedgångsperiod och under den svenska stormaktstiden.
En modern parallell är att ekonomier fungerar med utländskt mynt eftersom förtroendet för den lokala valutan är så svagt. Ibland är det officiellt: Panama har ingen egen valuta utan använder amerikanska dollar. När finländska företag reagerar på devalveringsrykten genom att växla finska mark mot utländsk valuta är det uttryck för samma sak.
EMU-projektet har – delvis – sin bakgrund i detta. De flesta europeiska länder är avundsjuka på Tyskland, vars valuta under hela efterkrigstiden varit stark. Det enklaste, att införa D-marken som betalningsmedel i hela Europa, är dock omöjligt av politiska skäl; i stället inför man euron med hopp om att den övertar D-markens trovärdighet.
Fram till första världskrigets utbrott 1914 hade hela den civiliserade världen i praktiken ett gemensamt mynt.Valutorna var kopplade till guld (i vissa fall till silver) och fritt konverterbara. Guldmyntfoten skapade föredömlig stabilitet och, som en följd därav, mycket stark tillväxt i produktionen, världshandeln och de internationella investeringarna. I en del fall stannade man inte vid att ha en gemensam måttstock, guldet. När Belgien 1830 blev självständigt övertog landet den franska frangen, och fram till 1867 hade Italien, Schweiz, Grekland och Bulgarien gått med i den s.k. latinska valutaunionen. 1873–1924 hade Sverige, Danmark och Norge en liknande skandinavisk valutaunion.
Valutaunionerna föll dock gradvis samman eftersom ingen centralbank hade makt att övervaka att deltagarländerna inte bröt mot de överenskomna reglerna. Sedan kom världskriget, den påföljande inflationen, nationalismen och isolationismen, och en aktivare statlig ekonomisk politik, det vi idag kallar keynesianism. Den inflexibla guldstandarden gavs skulden för den stora depressionen 1929–33.
Guldmyntfoten återuppväcktes emellertid 1944 i samband med det s.k. Bretton Woods-systemet. Där hade emellertid politikerna mer att säga till om, och det var den stora svagheten. Sedelutgivningen var inte helt täckt av guld och devalveringar kunde överenskommas med IMF. Bretton Woods kollapsade definitivt 1971 då systemets garant USA började ackumulera budgetunderskott som en följd av Vietnamkriget.
Men det finns fortfarande valutaunioner. Belgien och Luxemburg delar på en valuta, och i Västafrika använder de flesta franskspråkiga länder (och en tidigare spansk koloni) CFA-frangen, uppbackad av finansministeriet i Paris. Britterna har varit mindre drivna. Kenya, Uganda och Tanganyika införde 1922 en gemensam valuta, den östafrikanska shillingen, som var gångbar i hela området och fritt konverterbar till brittiska pund. Länderna införde emellertid nationella valutor 1966, och shillingen föll bort 1977 som en följd av pundets då kraftigt minskade prestige.
Den mest framgångsrika valutaunionen i modern tid är det Vereinsmunz som infördes 1834 i samband med den tyska tullunionen. Den preussiska centralbanken garanterade fasta växelkurser mellan den nord- och sydtyska dalern. När tyska Riket grundades 1871 – vilket hela tiden varit preussarnas politiska mål – inrättades en riksbank och utgavs Riksmark, som båda i något modifierade former lever kvar ännu idag.
USA:s statsgrundare var däremot skeptiska till en valutaunion. Myntet sågs inte som en federal, utan som en delstatlig eller rentav privat, angelägenhet. Ännu då inbördeskriget tog slut 1865 gav hela 1562 banker ut egna sedlar, centralbanken Federal Reserve bildades först 1908, och det tog 52 år innan den fick ensamrätt på sedelutgivning.
Valutaunionernas historia lär oss att de är sårbara och kortlivade. De fungerar bara då det finns en stark central auktoritet och om valutaunionen ses som ett medel för ett större politiskt projekt. Helst skall valutaunionen föregås av en politisk union med starka gemensamma institutioner och en betydande budgetmakt.
Uppvisar EMU dessa tecken? Ja, delvis. Den finländska regeringen må hymla, men i Europas kärnländer säger de styrande klart ut att valutaunionen är ett medel för att omvandla EU till en federation med mycket mer långtgående gemensamt beslutsfattande än idag. Den ambitionen står också i EU:s Rom- och Maastrichtraktater. Men samtidigt saknar EU en kraftfull central pådrivare – den fransk-tyska axeln kan inte jämföras med Preussen, som i den tyska tullunionen ensamt stod för 70 procent av befolkningen. Och räcker solidariteten över nationsgränserna till om det kommer till kris eller konflikter? USA är ett exempel på en valutaunion, men det var också Sovjetunionen.
En del av ansvaret faller på Finland. Stöder man övergången till euron måste man redan i eget intresse arbeta för en avsevärt fördjupad integration, helst en federal struktur. Faller EMU samman liksom så många av sina föregångare – kan det politiska nedfallet bli enormt. Europa återgår då inte till 1999, utan till 1973, 1948 – eller rentav till 1914. Risken är kanske värd att tas, men den måste erkännas för att kunna undvikas.