Världshandelsorganisationen, WTO, som bildades för två år sedan efter den utdragna och svåra Uruguayrundan står redan nu inför ett svårt prov. Det pinsamma är att bråkmakaren är frihandelns självutnämnda apostel, Förenta staterna. För snart ett år sedan sköt kubanerna utanför kusten ner två amerikanska småflygplan. I dem satt exilkubaner som avsåg att sprida regeringsfientliga flygblad över Kuba. Incidenterna ledde till ett ramaskri i USA, och tvingade en tveksam president Clinton att till slut skriva under den s.k. Helms-Burton-lagen.
Lagen, påfunnen av den ärkekonservative sydstatssenatorn Jesse Helms, ger tidigare amerikanska ägare av konfiskerad kubansk egendom rätt att i domstol i USA kräva kompensation av företag från tredje land som investerat på Kuba.
Nog finns det spår av logik i resonemanget. Nationaliseringarna efter Castros maktövertagande skedde utan egentlig kompensation och i strid med ingångna avtal. Men lagen är dessvärre formulerad så radikalt – alla transaktioner med Kuba kan i vid bemärkelse tolkas som indirekt utnyttjande av konfiskerad amerikansk egendom – att den i praktiken försöker tvinga övriga länder med i USA:s korståg mot Fidel Castro.
Helms-Burton-lagstiftningen är extraterritoriell. Det innebär att USA stiftat en lag som dels har verkan i andra länder, dels reglerar vad andra länders medborgare får göra utanför USA. Till råga på allt är syftet rent politiskt. Det amerikanska näringslivet tycker inte alls om lagen. Den kubanska regimen är förvisso osmaklig och otidsenlig. Det kommunistiska experimentet, som inledningsvis rensade upp i korruptionsträsket och höjde nivån på utbildning och hälsovård, har numera kollapsat. Den kubanska modellen, så beundrad också på sina håll i Norden, visade sig vara helt beroende av subsidier från Sovjetunionen.
USA har nu blockerat Kuba i nästan 40 år, och säkert bidragit till den ekonomiska misären. Om man lyckats undergräva Castros ställning är däremot en öppen fråga – snarare har man väl stimulerat den kubanska nationalstoltheten och gett regimen en syndabock för de egna tillkortakommandena.
Hätskheten mot just Kuba är också svår att begripa med tanke på att USA nu ger miljardmutor åt den hyperstalinistiska regimen i Nordkorea så att den kanske avbryter sitt atombombsprogram och inte anfaller söderut. Förklaringen verkar vara frustrationen över att Castro i fyra decennier stuckit tummen i ögat på USA, utan att amerikanarna egentligen kunnat göra något åt saken.
I bakgrunden till Helms-Burton finns emellertid också ekonomiska realiteter. Det är fullkomligt klart att det inte kan dröja länge tills Kuba överger kommunismen och blir en friare och mer öppen ekonomi. Då öppnar sig hisnande möjligheter för utländska investerare. Så länge regimen sitter kvar vid makten kan amerikanska företag inte återvända – det ser anti-Castro-lobbyn till.
Strategin är därför att se till att ingen annan hinner före och plockar åt sig de bästa bitarna. USA och EU har lyckats undvika att glida in i ett regelrätt handelskrig, bland annat genom att president Clinton skjutit upp implementeringen av Helms-Burton-lagen i utbyte mot ett löfte att EU försöker få kubanerna till demokratiska reformer. Men förhalningstaktiken håller inte i evighet: förr eller senare blossar tvisten upp igen.
För att bryta dödläget utsåg WTO:s generaldirektör Renato Ruggiero därför på torsdagen en tvistepanel. Tre handelsexeperter skall inom ett halvår ge sitt utslag om Helms-Burton. USA säger emellertid att man inte kommer att samarbeta med skiljemännen, eftersom WTO inte skulle äga kompetens i frågan. Washington åberopar en sällan tillämpad klausul om undantag på säkerhetsgrunder i WTO:s företrädare Gatts grundstadga – ironiskt nog undertecknad i Havanna 1947.
Motiveringen är närmast skrattretande: Kuba skulle utgöra ett hot mot USA:s nationella säkerhet – alltså att världens enda återstående supermakt fruktar en bankrutt regim. USA:s långvariga handelsembargo mot Kuba kan möjligen vara berättigat av nationella säkerhetsskäl, men knappast ett försök att kompensera sig för konfiskationer som skett för två mansåldrar sedan.
I bakgrunden finns också en liknande sanktionslagstiftning riktad mot Libyen och Iran. Den förbjuder amerikanska myndigheter och finansinstitutioner att ha samröre med företag som investerar i energiindustrierna i dessa två länder. Därmed inte slut: kongressen överväger också att rikta sanktionsvapnet mot åtminstone Burma, Kina, Kambodja, Haiti, Indonesien, Nigeria, Pakistan och Turkiet.
Det är inte bara kongressen som är i farten. En mängd delstater har börjat föra en privat utrikespolitik genom att rikta egna sanktioner mot länder som misstänks använda barnarbetskraft eller diskriminerar diverse grupper – på samma sätt som den en tid var populärt för finländ- ska kommuner att förklara sig kärnvapenfria. 40 procent av världens befolkning bor nu i länder som är utsatta för någon form av amerikanska handelssanktioner. Och eftersom amerikanerna inte vill handla med dem skall heller ingen annan göra det. Sådan är suveränitetsfilosofin Made in USA.
Helms-Burton är ändå det mest allvarliga fenomenet, eftersom det hotar försvaga grunden för det multilaterala frihandelssystemet: principen att handelstvister kan föras för avgörande till WTO, och att dess utslag är bindande. Utan respekt för WTO:s konfliktlösningsmekanismer blir världshandeln lätt ett allas krig mot alla, där alla förlorar, men mest små utlandsberoende ekonomier som Finland, och fattiga u-länder som inte kan luta sig mot ett regionalt handelsblock.