Hur bör politikerna ställa sig till den allmänna opinionen? Skall de utforma och ändra sina ståndpunkter enligt dagens stämningsläge, eller bör de följa sin övertygelse och vara opinionsledare?
En politikers viktigaste egenskap är popularitet, men uppnås den långsiktigt genom anpassning eller halsstarrighet? Detta är politikens – särskilt det demokratiska systemets – evighetsfråga. Och sällan konkretiseras den så väl som i debatten kring valutaunionen EMU.
Det är nu i det närmaste säkert att valutaunionen kommer enligt tidtabell, och dessutom med en mycket bred uppslutning. Av de 15 EU-länderna ser det nu ut som om bara Grekland, Storbritannien, Danmark, Sverige och möjligen Italien behåller sina nationella valutor. År 2002 kanske bara grekerna står utanför, tror de ivrigaste emufilerna.
Opinionsläget är inte lika entydigt. Inom EU som helhet är EMU- förespråkarna något fler än motståndarna, men i flera länder är motståndet mycket starkt. Ett av dem är Tyskland, ett nyckelland. D-marken måste komma med för att det skall vara någon mening med EMU – något annat vore ett bröllop utan brud.
Alla s.k. intitierade bedömare säger att den tyska allmänhetens mot- stånd är betydelselöst. Den politiska klassen har bestämt sig för att gå med. Punkt slut.
Hur vågar politikerna utmana sina väljare? Wolfgang Gibowski – en tidigare professor i statskunskap som nu arbetar vid Förbunds- regeringens press- och informationsavdelning – försökte sig på en förklaring vid ett internationellt presseminarium i Berlin under veckoslutet.
Motståndet mot euron är stort, men svagt, konstaterade han. Euron kommer och tyskarna vet om det. Det finns ingen entusiasm för det hela, men det kommer inte heller att leda till någon revolution eller något politiskt jordskred.
Mer konkret: två tredjedelar av tyskarna motsätter sig euron, men samtidigt är det bara 2–3 procent som spontant nämner EMU som en viktig politisk fråga. När opinionsmätarna ber de tillfrågade rangordna 20 politiska frågor i viktighetsordning kommer europapolitiken konsekvent först på 16–17 plats.
Också på en direkt fråga är det bara 30 procent av de svarande som säger att de både motsätter sig införandet av euron och anser att frågan är viktig.
Vad tyskarna är intresserade av är arbetslösheten, invandringen, socialförsäkringarnas och pensionernas framtid, samt våldet i samhället.
Enligt Gibowski kommer EMU inte att bli något valtema i konventio- nell mening. Frånsett det östtyska vänsterpartiet PDS skiljer sig partiernas EMU-syn bara i nyanserna. Efter att Förbundsdagen röstat om frågan i maj är den borta från den politiska dagordningen.
Någon folkomröstning om EMU kommer inte att ordnas i Tyskland. Det enda spänningsmomentet är vad författningsdomstolen i Karlsruhe kommer att säga. Men det är litet: ingen tror att domstolen kommer att inkräkta på det representativa systemets beslutsrätt i frågan.
Situationen i Finland är lik den tyska. Opinionsläget är starkt negativt, medan den politiska eliten övervägande är för projektet. (Bland förespråkarna återfinns, bör sägas, också Hbl:s ledarsida).
Näringslivets delegation EVA undersöker halvårsvis finländarnas EU-opinioner. I veckan publicerades resultaten från den senaste rundfrågningen, och parallellerna till Tyskland är påfallande.
Tre av fem tillfrågade ansåg att Finland inte bör gå med i EMU genast vid starten, medan bara var femte var för. Motståndet är alltså stort. Men inte starkt. På frågan om Finland bör gå med ifall de flesta andra EU-länder gör det svarade fler än hälften ja, medan motståndarna bara utgjorde 31 procent.
Att motståndet inte är särskilt kraftigt visas ytterligare av att 79 procent av de tillfrågade ansåg det ganska, mycket eller helt säkert att Finland går med i valutaunionen från början. Bland motståndarna finns ingen jävlaranamma. Euroskeptikerna har resignerat.
Regeringen har alltså gjort politiskt klokt i att driva EMU- medlemskapet mot folkopinionen. Det verkar inte finnas någon bred klangbotten för en politisk rörelse som motsätter sig EMU. Inte ens centern lär ta sig an frågan, eftersom försöket vore dömt att misslyckas och det skulle marginalisera partiet under nästa mandatperiod då man såviså står inför fullbordat faktum.
Så kommer vi till frågan om folkomröstning. I det här fallet är det EMU-motståndarna som kräver en sådan, eftersom de tror sig ha gott hopp om att vinna.
Men är EMU en fråga som lämpar sig för folkomröstning? Den är ju samtidigt i sak komplicerad och emotionellt laddad – ungefär som kärnkraften. Är det inte just för att hantera sådana här frågor vi har ett representativt system, där heltidspolitiker ges tid och resurser att väga för- och nackdelarna?
Hur illa det kan gå visas av den svenska kärnkraftsomröstningen, som nu i två decennier paralyserat svensk politik. Och hur hade det gått om Finlands folk 1947 fått säga sin åsikt om VSB-pakten?
EMU-motståndarna hävdar nu att Finlands folk alls inte sade ja till EMU i samband med EU-omröstningen 1994 – med hänvisning till att folket inte förstod vad de egentligen röstade om. Som ett Hbl-reportage i våras visade stämmer det inte. Väljarna hade blivit informerade om att ett ja till EU samtidigt betydde ja till EMU.
Men också om Ulla Klötzer & Co. hade rätt i sak: vore det inte i så fall ett argument mot folkomröstningar i allmänhet?
EMU-motståndarna verkar följa Harry Truman devis: If you can’t convince them, confuse them.
I Finland kommer folket ändå inte att tillfrågas om EMU, lika lite som det tyska. I Danmark, Sverige och Storbritannien har de ledande politiska partierna däremot lovat ordna referendum.
Det är ett dilemma. De politiska eliterna i London. Stockholm och Köpenhamn inser nu att valutaunionen kommer, och fördelarna – politiska och ekonomiska – att delta blir allt tydligare.
För EMU gäller ju detsamma som för hela EU-medlemskapet: det är lika så bra att vara med och bestämma, eftersom man i varje fall påverkas av besluten. Även om Storbritannien och Sverige inte övergår till euron, så gör brittiska och svenska företag och hushåll det.