Världen har drabbats av en underskottsparanoia, skriver den amerikanske nationalekonomen Robert Eisner i en färsk bok med just den titeln. I en kolumn i söndagens Hbl citerade t.ex. kulturskribenten Mikael Kosk en svensk ekonom, Per Gunnar Berglund, som hävdar att det inte spelar någon roll om den svenska statsskulden är 400, 1 400 eller 4 000 miljarder kronor.
Den kontroversielle (och numera framlidne) nationalekonomen Sven Grassman menade rentav att Sverige inte haft ett budgetunderskott på 40 år, och att det var hög tid att ställa till med ett sådant. I hela Västeuropa och i USA har man ändå de senaste åren kämpat för att få ner de offentliga underskotten. Också vänstern är med på noterna. Sveriges socialdemokratiske statsminister Göran Persson har haft som sin paroll att den som är i skuld är inte fri: en sanering av statsfinanserna är nödvändig för att regeringen skall ha reella möjligheter att driva en egen politik.
Är man beroende av lån kan kreditgivaren ställa krav på hanteringen av ekonomin, precis som banken gör med skuldsatta privathushåll. Ifall offentliga underskott vore lösningen på alla problem så borde Finlands ekonomi nu vara i topptrim. Statsskulden har ju ökat snabbare än i något annat europeiskt land – sexdubblats på sex år.
Underskott är mer acceptabla om de finansierar investeringar som ger större avkastning än räntebelastningen. Men det är skillnad på den samhällsekonomiska nyttan och statens inkomster. Ägarna av statsobligationer nöjer sig knappast med att få rosig tillväxt- och sysselsättningsstatistik som ränta. De vill ha reda pengar, och dem måste staten ta ut via skatt. Nästa års finländska statsbudget upptar t.ex. 25,6 mrd mk för räntor. Det är lika mycket som staten satsar på undervisning, vetenskap och kultur. Och då är Finland faktiskt det nästminst skuldsatta landet i EU.
Sverige har i år en BNP på 1 750 mrd kr. Tänk att statsskulden, som Per Gunnar Berglund föreslår, uppgår till 4 000 mrd kr och bär en ränta på 6 procent (medelräntan på svenska statsobligationer). Då har staten bundit sig att alla år framöver – ifall lån är bra skall de ju inte amorteras – betala 240 mrd kr i ränta. Det är 14 procent av BNP.
Staten klarar nog av också det. Den kan alltid höja skatteuttaget eller i nödfall sätta igång en inflation som äter upp obligationernas realvärde. Så gjorde man i Uruguay och Argentina efter andra världskriget – då hörde de till världens tio rikaste länder, idag är de uländer.
Ofta framförs att offentliga underskott är omoraliska, att vi lever på våra barns och barnbarns bekostnad. Det är en sanning med modifikation. Lån är acceptabla om de förbättrar kommande generationers förutsättningar att sköta lånen – alltså investeras i utbildning, hälsovård och infrastruktur som avkastar mer än statsskulden kostar att sköta.
En värre orättvisa är att skulden innebär en inkomstöverföring inom generationerna. Någon äger ju lånen och lyfter ränta på dem.
Det här befäster klasskillnaderna: vissa ärver stora innehav av statsobligationer, andra får nöja sig med att hela sitt liv betala den skatt som sköter räntan.
Som svenska Vänsterpartiet skriver i ett upprop: Hög arbetslöshet och stora offentliga skulder ökar makten för kapitalägare och minskar arbetarmakten. För ett fåtal kapitalstarka är budgetunderskottet något det går att tjäna pengar på. En hög statsskuld försämrar också den offentliga sektorns anpassningsförmåga till konjunktursvängningar.
När Finland gick in i krisen 1991 var statsskulden bara 10 procent av BNP. Genom att åren därpå låna nästan 400 mrd mk kunde staten hålla välfärdssystemet nästan intakt trots BNP-raset. Men på grund av det motsvarar statsskulden nu över 60 procent av BNP och möjligheten till lånefinansierad stimulans i samma omfattning finns inte när nästa lågkonjunktur kommer. Vill man öka det utrymmet borde statsfinanserna nu, då ekonomin går för fullt, visa ett överskott i stället för att nästa år budgetera med ett minus på 15 miljarder.
Eftersom staten är den mest solida låntagaren i ett land kan den lätt tränga ut den privata konsumtionen och viktiga investeringar. Därför var det 1991–95 så svårt att få bostadslån till rimlig ränta. Staten var villig att ge kapitalägarna villkor som ingen hade råd att matcha.
Är det inte egentligen så att de som hävdar att underskott är acceptabla egentligen talar om något annat? De vill att den offentliga sektorn är stor, men har svårt att förklara hur den kan växa då skattetrycket redan närmar sig 60 procent utan att debet och kredit går ihop.
Underskottsförespråkarna präglas också av en nostalgi för den reglerade ekonomin. Då kunde finansmarknaderna minsann inte usurpera den demokratiskt valda politiska makten och få övertaget över realekonomin.
Men regleringen avskaffades för att den fungerade allt sämre, såväl i Finland som i andra västeuropeiska länder. Den innebar snedvridningar, kryphål och orättvisor, som gödde den oheliga treenigheten av inflation, arbetslöshet och låg tillväxt. En reglering avskaffar ju inte marknadsmekanismerna – de döps bara om till svarta börsen, gråa pengar eller något annat fult. Kapitalet har alltid ett pris – räntan – som någon måste betala. Under regleringstiden var det genom en dold skatt på sparandet, d.v.s. att staten bestämde att insättarna inte fick ut så mycket ränta som låntagarna varit beredda att betala.
Den stora fördelen med avregleringen är att marknadssignalerna kommer fram. Räntekriser kan ju ses som en varning åt staten att den investerar sina pengar olönsamt – liksom det lugna mottagandet av budgeten för 1997 tyder på att finanspolitiken är väl skött.
En stat fungerar inte exakt som ett hushåll, men en grundprincip måste båda leva med. Det går inte att i evighet leva över sina tillgångar.