Medan Nato-länderna försöker se till att förhållandet till Ryssland blir hyfsat också efter att Atlantpakten genomför sin östutvidgning, går den säkerhetspolitiska debatten i Sverige upp i varv.
Moderaternas ledare, luttrat av ett drygt år som medlare i Bosnien, tog vid jultid bladet ur mun. Sverige bör fortsätta närma sig Nato, sade Bildt, som gav samma rekommendation också åt Finland.
Moderatledaren tar avstamp dels i den jugoslaviska katastrofen, som han menar hade kunnat lindras om Nato agerat effektivare och snabbare. Underförstått hade svenskarna, ifall de inte suttit fastklistrade i förlegade neutralitetsdogmer, kunnat mana fransmän, britter, ryssar, tyskar, amerikaner etc. till mer fasthet. Han ser ändå Bosnien som en gigantisk övning i den militära samverkan och den integration som kan behövas i Europa i framtiden i andra situationer.
Lite närsynt verkar han Bildt blivit under månaderna på Balkan. Natos militära makt må vara imponerande överväldigande i förhållande till lätt beväpnade milisgäng. Men i den nordiska kontexten har Atlantpakten naturligtvis en helt annan roll och uppgift.
Hans andra, och viktigare, poäng är att Sverige, enligt senaste försvarsbeslut, de närmaste åren skall rusta ner till den grad att alliansfriheten inte längre är trovärdig. Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén blev inte svaret skyldig. Det är inte, sade hon, aktuellt för Sverige att gå in i Natos hårda kärna, med ömsesidiga försvarsförpliktelser. Bildt själv bedömer ändå att han och regeringen står närmare varandra i Natofrågan än det verkar. Det kan mycket väl stämma: vem minns t.ex. inte sossarnas kappvändning om EU-medlemskapet i oktober 1991.
Den svenska huvudstadspressen börjar också lätta på förlåten. Dagens Nyheter vill att man i utformningen av svensk säkerhetspolitik skall beakta Natos utvidgning. Svenska Dagbladet tycker hela Natodebatten är snedvriden, eftersom Sverige under hela efterkrigstiden i praktiken varit latent allierat med Nato och hela tiden planerat sitt eget försvar utgående från snabb hjälp västerifrån. Neutralitetstraditionen är byggd på en lögn.
Att söka Natomedlemskap är emellertid inte den logiska följden av den observationen. Ifall Sverige åtnjöt en implicit säkerhetsgaranti från väst under kalla kriget, så är den förmodligen fortfarande i kraft. Finns det i så fall skäl för att formalisera relationen? Det kan ibland vara pinsamt att vara fripassagerare hos den fria världen, men i storpolitiken delas inte ut stilpoäng.
Avrustningen som Bildt kritiserar är ett faktum. Det är också sant att ett svagare försvar innebär att Sverige blir mer beroende av främmande hjälp. Men å andra sidan är det svårt att föreställa sig att Nato finner sig i att ställa ut försäkringsbrev åt länder som föredrar smör framom kanoner. Det kostar att vara med i klubben. Huvudstaben räknar t.ex. med att ett Natomedlemskap för finländsk del skulle kräva en höjning av försvarsanslagen med minst 50 procent.
Hur ser då den större bilden ut? Det förefaller relativt klart att Atlantpaktens utvidgningsrunda till Polen, Tjeckien, Ungern och möjligen Slovenien blir den sista på länge. Där går nämligen gränsen för vad den ryska ledningen kan svälja utan att drabbas av akut paranoia.
Och acceptansen kommer att kosta, framgick igen under förbundskansler Kohls visit hos president Jeltsin i Moskva under trettondagshelgen. Tyskland talar nu för att låta Ryssland närapå få bli Natomedlem nummer 161/2, med medbestämmanderätt t.ex. vad gäller fredsbevarande operationer.
Och sedan är det balterna. Natoutvidgningen i östra Centraleuropa riskerar skapa en rysk motreaktion i Baltikum. Att de baltiska länderna, trots sitt utsatta säkerhetspolitiskt läge, inte är välkomna i Nato uppfattas möjligen i Moskva som ett klartecken för att skjuta fram den egna intressesfären. Det vore mycket illa för Finland och Sverige, för vilka den baltiska självständigheten varit av vital strategisk betydelse.
Carl Bildt har tidigare pläderat varmt för att balterna skall släppas in i Nato i första utvidgningsrundan. Så ser alltså dock inte ut att bli fallet. Betyder utspelet om ett svenskt närmande till Atlantpakten alltså att Bildt gett Baltikum förlorat? Och om det ryska trycket på balterna förväntas öka ifall Polen går med i Nato – vilken blir då Moskvas reaktion om Finland och Sverige gör detsamma?
I klartext: går Baltikums oberoende fortfarande att rädda genom nordisk (och västlig) återhållsamhet? Eller har Ryssland måhända redan fått option på en baltisk intressesfär, så att Finland och Sverige själva bör lösa biljett till Natotåget innan biljettkassan stängs?
Nu kommer en opinionsundersökning från Psykförsvaret som visar att svenskarna tänkt om ifråga om alliansfriheten. 61 procent skulle nu acceptera att det svenska militära försvaret i framtiden ingår i ett sameuropeiskt försvar. Motståndarna är 33 procent. För fyra år sedan var förhållandet nästan det exakt omvända. 55 procent tycker att Sverige bör fördjupa samarbetet med Nato.
Anmärkningsvärt återfinns i denna grupp en majoritet av dem som ger uttryck för socialdemokratiska sympatier. Sossarnas gräsrötter verkar gå före partiledningen. Det brukar sällan hålla i sig länge.
Alltför stora växlar skall man ändå inte dra på resultaten. En annan rundfrågning, gjord på uppdrag av Göteborgs-Posten, visar nämligen att hälften av svenska folket samtidigt tycker att landet skall lämna EU, som ju skulle administrera det gemensamma euroförsvar en majoritet av svenskarna alltså vill inlemma sitt eget försvar i.
Slutsatsen man tvingas dra är att säkerhetspolitiken är alltför komplicerad för att låta sig beskrivas med enkla ja eller nej på karikerade frågor om dittan eller dattan. Frågan är om säkerhetspolitiken överhuvudtaget kan och bör utformas av politiker som ständigt sneglar på folkopinionerna. Säkerhetslösningarna måste vara folkligt förankrade för att vara trovärdiga, men i brytningsskeden av den typ Europa nu upplever accentueras också de politiska ledarnas skyldighet att verkligen leda.