För två veckor sedan sammanträdde Internationella Valfångskommissionen, IWC, till det viktigaste mötet i organisationens 51-åriga historia. De två ledande valfångstnationerna Norge och Japan hotade utträda ifall inte moratoriet på kommersiell valfångst, infört 1986, hävdes.
Nu ser det ändå ut som om IWC kan leva vidare. Vid nästa möte, i maj, kommer kommissionen troligen att tillåta begränsad fångst i vissa kustvatten, i utbyte mot att all jakt på världshaven och all internationell handel med valkött förbjuds. IWC har varit ett odelat fiasko. I stället för att, som statuterna säger, övervaka bevarandet av ett tillräckligt valbestånd och möjliggöra en välordnad utveckling av valfångstindustrin presiderade kommissionen först över en systematisk massutrotning och sedan över ett totalstopp för valfångsten. Det är länge sedan valfångsten haft någon större ekonomisk betydelse. Redan före sekelskiftet hittade mänskligheten surrogat för både valbenskorsetter och valolja.
Men på sina håll tycker man om att äta valkött. Jakten fortsatte därför med allt effektivare metoder. I början av 1980-talet var de flesta arter utrotningshotade; beståndet av blåval beräknades ha fallit till några dussin individer.
Då vaknade den s.k. världsopinionen. Naturfilmarna beskrev de majestätiska djurens liv och det blodiga hantverk som valfångsten utan tvekan är. ”Save the Whales”-t-skjortor kunde köpas på varenda rockfestival. Islänningar vågade inte säga varifrån de kom. Också finländarna har dragit sitt strå till stacken. Finland gick med i IWC och var 1992 med om att rösta igenom moratoriet. Liksom majoriteten av IWC:s 39 nuvarande medlemsländer har Finland aldrig idkat valfångst. Ett totalstopp medför alltså bara en varm känsla i hjärttrakten, inga kostnader.
Många valarter är utrotningshotade, men inte alla. IWC beräknar att det nu finns 900000 vikvalar, och en del forskare uppger betydligt högre tal. Ingen förnekar att beståndet klarar av begränsad fångst. USA, där valen fått kultstatus, insisterar dock på ett totalstopp för all valfångst. I andra sammanhang – som i klimateller biodiversitetsfrågorna – pläderar Washington visserligen för lösningar baserade på vetenskap. Men den principen gäller tydligen bara när bensinpriset hotar gå upp.
Norska valexperter varnar för att vikvalsbeståndet ökar så snabbt att nya ekologiska obalanser hotar – till exempel att fiskbestånd decimeras eller att andra marina däggdjur trängs ut. Sådan blev effekten då den arktiska säljakten i det närmaste upphörde efter ingripanden av Greenpeace och Brigitte Bardot. Det tog bara några år för sälbeståndet i Norska havet att explodera.
När sälstammen ökat tillräckligt slöts cirkeln genom att massvält bröt ut bland sälarna.
Men, argumenterar valvännerna, om fångst av vikval tillåts kan kött från hotade valarter lättare prånglas ut på marknaden. De senaste åren har man ju hittat både blå- och gråvalskött i japanska kyldiskar. Norrmännen har dock en lösning: att DNA-testa varje parti salufört valkött. De har till och med lovat bekosta operationen.
Valfångstförbudet är ju ingalunda heltäckande ens nu. IWC accepterar fortfarande vetenskaplig fångst. Norge, Japan och icke-IWC-medlemmen Island dödar årligen några hundra vikvalar i forskningssyfte, men köttet hittar nog till slut vägen till matbordet. Dessutom tillåts en del s.k. ursprungsfolk – eskimåer i Alaska och på Grönland, sibiriska kustfolk och invånarna på de karibiska öarna S:t Vincent och Grenadinerna – fånga val för husbehov.
Detta anses höra till deras traditionella livsstil. Men är inte valfångst en urgammal näringsgren också för norrmän, islänningar och japaner? Det luktar omvänd rasism.
Det finns andra konstigheter. Enligt IWC:s regler får ursprungsfolken inte sälja valkött eller tran för pengar – fast det ju är pengar de mest av allt behöver. Samtidigt försöker japanska fiskhandlare övertala indianstammar på den amerikanska västkusten att återuppta valfångsten efter en paus på hundra år; köttet skulle helt legalt bytas mot Toyotabilar och Sony-televisioner.
Och i Ryssland används en stor del av det valkött som de sibiriska urinvånarna fångar till föda för pälsdjur. För vikvalsbeståndet är en jakt på några hundra individer årligen betydelselös i förhållande till alla de valar som människan tar livet av med drivnät, trålar, offshoreinstallationer och krockar med fartyg. En del ekologer varnar t.o.m. för att valsafarin blivit så vanliga att valarnas fortplantning störs.
Valfångsten visar på konflikten mellan ekonomiska och existentiella värderingar i miljövården. Har den som anser att varje enskild val har ett egenvärde rätt att kräva att valstammarna totalskyddas på bekostnad av andras levebröd?
Tänk om det uppstod en internationell storm mot den finländska jakten? Det kan hända snabbare än man anar – det kan räcka med ett TV-program med närbilder på urkråmet av en älgkalv, några fulla ålänningar i vättaskåran eller samer som piskar renar vid avskiljningen.
Västerländska stadsbor gillar sälar, bisonoxar, sjölejon och andra stora, ludna eller bevingade djur. Men vem kedjar sig fast vid en ambassadgrind för att skydda en alg, en lav eller en skalbagge?
När gör Hollywood en Free Willy-snyftis om en utrotningshotad näbbgädda eller hasselsnok?
Eller ta elefanten. Den hotades av utrotning tills ett internationellt förbud mot handel med elfenben infördes som berövade tjuvjägarna deras marknad. Populationerna har därefter återhämtat sig så starkt att de på många håll orsakar stor skada. En vuxen elefant äter 200–300 kilo per dag och välter gärna ett träd för att komma åt en frodig gren.
Elefanten är det ståtligaste djur jag någonsin sett, uppenbart intelligent och utrustat med ett avancerat känsloliv. Jag vill att den finns kvar i världens fauna. Men borde jag inte betala för det åt de afrikanska bönder som riskerar bli ihjälstångade eller får sina grödor förstörda av vad de tycker är fyra tons kackerlackor?
En del av förbuden av fångst av karismatiska däggdjur var säkert motiverade, men när bestånden återhämtat sig får de inte i sin tur rubba jämvikten. Det naturliga system där arterna tidigare levde finns inte längre, och människan måste tyvärr agera surrogatbalanserare. Naturvården kan inte bygga på en romantisk dröm om en orörd natur, för sådan finns knappast längre någonstans.