Höstens bokhändelse i Frankrike är Le livre noir du communisme (”Kommunismens svarta bok”), ett verk på nästan tusen sidor där en rad experter går igenom alla förbrytelser mot mänskligheten som kommunistiska regimer förövat.
När siffrorna adderas ihop visar det sig att kommunistiska regimer detta århundrade mördat 85 miljoner människor, varav hälften i Kina. Bokens redaktör, den kända kommunismforskaren Stéphane Courtois, själv vänsterman, skriver i sitt förord att offren i Sovjetunionen antagligen var minst dubbelt fler än de 15 miljoner som författaren av Sovjetkapitlet stannar vid. Slutsumman överskrider därmed ofattbara 100 miljoner.
Det här är i sig inga nya uppgifter. Västliga forskare som Robert Conquest, Richard Pipes, Hélène Carrère D’Encausse och Roy Medvedev dokumenterade folkmorden i Sovjet redan långt innan Sovjets kollaps, och uppgifterna har bekräftats och kompletterats efter att arkiv och massgravar öppnats.
Nu har det också blivit helt klart att den kommunistiska förtrycksapparaten inte var Stalins påfund och därmed en avvikelse från bolsjevismens sanna natur. Bara veckor efter maktövertagandet i oktober 1917 lät Lenin upprätta ett av de första koncentrations- och förintelselägren, och sedan beordrade han såväl gisslantagande i stor skala som svältkampanjer och stridsgasangrepp mot upproriska bönder. Detta beskrev Solsjenitsyn i Gulagarkipelagen, och vidimeras nu bl.a. i Dimitri Volkogovovs lysande Leninbiografi.
För vänstern är detta oerhört känsligt. Också många demokratiska socialister ser fortfarande Oktoberrevolutionen som en ”progressiv händelse” som tyvärr råkade spåra ut. Men alla som läst Lenins skrifter borde veta att folkmordsstrategin, den orubbliga viljan att fysiskt utrota alla verkliga och misstänkta fiender, från början var en oskiljaktlig del av det radikalmarxistiska projektet.
”Ett ukrainskt kulakbarn som svälter ihjäl i en hungersnöd som avsiktligt organiserats av Stalin”, skriver Courtois, ”måste räknas precis lika mycket som ett judebarn som svälter ihjäl i Warszawas ghetto”.
Detta är explosivt. Kommunismen försvaras ofta, inte minst av dagens moderat radikala vänster, med att ”avsikten var god”. Däremot ses nazismen som ond i sig; massmord betraktas som en oskiljaktlig del av det nationalsocialistiska tankegodset. Däri skulle ligga en kvalitativ skillnad.
Jag har svårt att se poängen i en sådan värdering av politiska ideologier. Som Courtois citerat den avhoppade italienska kommunisten Ignazio Silone: ”Liksom träden känns revolutionerna igen på sina frukter”.
Svartboken kommer snart att ges ut också på engelska, tyska och troligen också på svenska, och då kommer en debatt av samma typ, fast ännu häftigare, som den historikerstrid som rasade i Tyskland i början av 80-talet. Den startade med att Ernst Nolte, en ansedd tysk konservativ historiker, förde fram tesen att nazismen var sprungen ur bolsjevismen – som dess antites i vad hegelianer och marxister skulle kalla en dialektiskt process.
Nolte och hans meningsfränder menade att Gulagarkipelagen var ”ursprungligare” än Auschwitz, och att nazisterna kopierat sina ”asiatiska” metoder av bolsjevikerna i syfte att att bekämpa dem. Alla förbrytelser nazisterna gjorde hade bosjevikerna hunnit med tidigare. Skillnaden var bara att nazismen råkade vara ett tyskt fenomen och att tyskarna hade en så mycket bättre administrativ och teknisk kompetens. Också Lenin och Stalin hade inrättat gaskammare om de bara kunnat.
”Problemlösning genom mord: den principen var gemensam för de stora förenklarna Stalin, Hitler och Mao. De grupper som förklarades vara ’problem’ varierade enligt behov eller besatthet”, skriver Carlos Widmann i en uppskattande recension av svartboken i Der Spiegel.
Men likheterna går längre än så. Höger- och vänsterradikalismen, bolsjevikerna och nazisterna, är inte varandras ideologiska motpoler utan nära släktingar. De är befryndade inte bara genom metoderna utan också i sin gemensamma avsky för den existerande samhällsordningen och sin beredskap att tillgripa radikal social ingenjörskonst.
Mussolini började som radikal socialist, liksom Laval. Lenin och Mussolini beundrade varandra och hyllade samma intellektuella idoler, som Gustave Le Bon. Till och med Hitler sympatiserade med Kurt Eisners kortlivade bayerska Sovjetrepublik 1919.
Mellan Molotov-Ribbentrop-pakten hösten 1939 och Barbarossainvasionen sommaren 1941 samarbetade europeiska kommunister intimt med nazisterna, inte minst i Frankrike. Under finska vinterkriget ordnade det svenska kommunistpartiet upprop för Sovjets sak och försökte sabotera frivillighjälpen. Efter andra världskriget bytte sedan mängder av tidigare högerradikala om till vänsterradikal skjorta, och efter 1989 har strömmen gått i motsatt riktning i Belgrad och Bratislava, i Moskva och Marseille.
För en radikalt sinnad människa verkar det vara den sociala kontexten, opportunism eller ren slump som avgör om man väljer att se folkfienderna i en etnisk grupp eller en social klass; huvudsaken är den kollektiva skulden. Stalin gjorde förvisso båda; inte bara klasser utan folkslag stämplades som ”reaktionära”. Arkady Vaksberg hävdar i sin Stalin and the Jews att ”Folkens vän” var en livslång antisemit; när han dog i maj 1953 var i alla fall allt redan klart för en massdeportation till Sibirien och Centralasien av judarna i Sovjet.
Sovjetväldets fall har gjort det lättare att diskutera frågan om den europeiska vänsterns skuld, men många stenar måste ännu vändas. Det viktigaste är inte att ställa bödlarna och medlöparna till juridiskt ansvar, utan att – liksom gjordes med de 15 miljoner nazisterna mördade – upprätta offren och exponera vidrigheterna så att risken minskar för att de upprepas. Att jämföra bolsjevismen med nazismen är inte att rentvå den senare, utan verkan är precis den motsatta.
Var är minnesmärkena över kommunismens offer, TV-serierna, Hollywood-eposet Sjindlerskijs Lista? Inget Gulag-läger kan besökas av skolklasser och historierevisionistiska tvivlare på samma sätt som Auschwitz eller Buchenwald. Lubjanka-fängelset har inte blivit museum utan används fortfarande av den ryska hemliga polisen. Orsaken är klar: kommunismen föll samman av sig själv: det finns ingen yttre segrarmakt med intresse och kraft att hålla minnena vid liv. Man må förlåta kommunismens brott, men nu håller man på att förglömma dem. I så fall kan nästa sekel bli lika hemskt som 1900-talet.