Bisarrt är väl det ord som bäst beskriver Nordkorea, det kommunistiska arvfurstendömet där statsgrundaren Kim Il Sung, död för tre år sedan, dyrkas som en gud.
Efter sorgetiden tog sonen Kim Jong Il i somras officiellt över ledningen. Samtidigt kom påbudet att nordkoreanerna nu lever i år 86 – så länge uppges (dubiöst) ha förflutit sedan Kim Sr. föddes vid foten av det heliga berget Taesong.
Den nya tideräkningen kallas juche, enligt den ideologi Kim Il Sung formulerade. Ordet betyder ungefär självtillit. Termen används för att glorifiera den delvis självvalda, delvis påtvingade isoleringen från omvärlden som Nordkorea lever i.
Juche-ideologin är orsaken till den svält som nu drabbar landet, och som till sin omfattning verkar bli den värsta mänskligheten upplevt sedan Stalins svältkrig mot bönderna i Ukraina och vid Volga 1929–32. T.o.m. katastroferna i Etiopien och Somalia hamnar i skuggan – de var i grunden lokala fenomen.
Den amerikanska hjälporganisationen World Vision säger sig nu tro att åtminstone en halv, men kanske upp till två miljoner människor dött i svält i Nordkorea hittills i år. Bedömningen baseras på uppgifter från besökare i gränstrakterna mot Kina. Där skall 15 procent av invånarna redan ha dött, och läget tros vara ännu värre längre söderut.
Problemet är att ingen vet. Sverige är det enda västland som har ambassad i Pyongyang. Mycket få besökare tillåts besöka Nordkorea, och deras rörelsefrihet är starkt begränsad. Och landet är en så stenhård diktatur att antagligen inte ens de egna myndigheterna har tillgång till fullständig och trovärdig information om läget.
Den indiske nationalekonomen Amartya Sen har i en berömd skrift rett ut hur svält uppstår. Slutsatsen är förbluffande; det handlar inte nödvändigtvis om att det finns för lite mat: människor behöver inte särskilt mycket näring för att hålla sig vid liv under en kortvarig missväxtperiod. Problemet är distributionen och att människor inte har råd att köpa livsmedel. Svält är politisk.
Ett av Sens exempel är hungersnöden i Bengalen 1943, då minst 1,5 miljoner dog. Visserligen hade skörden slagit fel 1942, men viktigare var att britterna evakuerat rislagren undan de framryckande japanerna och att kriget framkallat en högkonjunktur i Calcutta. Detta sexdubblade priset på ris, och de fattiga, särskilt på landsbygden, hade inte längre råd att köpa mat. Länge vägrade de brittiska myndigheterna dela ut nödhjälp, bl.a. efter påtryckning från spannmålshandlare.
Direkta paralleller är svälterna i på Irland 1846 och i Finland 1864-65 (den sista stora fredstida hungersnöden i Västeuropa). Också då fanns det tillräckligt med mat inom landet, eller på nära håll. I stället för att staten gav nödhjälp åt de fattiga fick marknadskrafterna härja. Både från Irland och Finland exporterades mat mitt under pågående hungersnöd. Så var det också i Sovjet i början av 20-talet. Det berättas hur inkommande fartyg med livsmedel från Hoover-hjälpen möttes av utgående lastade med rysk exportspannmål.
Svält är också politisk i den meningen att den förutsätter ett sammanbrott i den offentliga administrationen. Indien upplevde ingen hungersnöd mellan 1901 och 1943, tack vare att det effektiva järnvägssystemet snabbt kunde transportera mat till områden drabbade av missväxt. Och då skörden slog fel i hela Indien 1966 och 1967 kunde man importera 20 miljoner ton mat från Nordamerika och Australien. Att systemet kollapsar beror oftast på krig, men också på vanskötsel. 30–40 miljoner kineser uppskattas ha dött som en följd av det stora språnget, Maos industriali- seringskampanj 1958–61. Just nu skördar Tanzanias experiment med ujamaa – en lokal variant av juche – tiotusentals offer.
Kollektivjordbruket i denna Afrikas kornbod har inte klarat påfrestningen ens av ett måttligt klimatologiskt bakslag. Något liknande har skett också i Nordkorea. Den direkta orsaken till svälten är missväxt: först kom två år med svåra översvämningar och i år blev det torka. Men effekterna skulle inte ha varit så omfattande om det inte varit för den vanvettiga satsningen på miljonarmén, på kärnvapenutveckling och på tung industri.
Varför är det ingen brist på livsmedel i Sydkorea? Det måste ha med det politiska systemet att göra.
Nu råder direkt livsmedelsbrist i Nordkorea. Maten räcker helt enkelt inte till, ens om armén skulle släppa sina lager fria. Det här betyder emellertid inte att en hungersnöd är oundviklig. Nordkorea kan importera mat. I flera år har man i själva verket erbjudits gratis livsmedel av många länder, men avböjt det mesta.
Regeringen har valt att låta en sjundedel av sina medborgare svälta ihjäl hellre än att förnedra sig genom att ta emot bistånd. Titta till exempel på den nordkoreanska nyhetsbyråns hemsida på Internet (www. kcna.co.jp). Där nämns inte ett ord om livsmedelsbrist (fast en initierad läsare kan dra sina slutsatser av en rapport om en bankett på hotell Koryo i Pyongyang som den nordkoreanska regeringen hållit till FAO-chefen Jacques Dioufs ära).
En enorm tragedi utspelar sig för våra ögon. Vad kan vi göra? Om vi samlar ihop hjälp till Nordkorea – vilket vi borde göra – når den då fram till den hålkindade barnhemsbarnen, eller tas den om hand av armén?
Omvärldens inställning till hungerkatastrofen påverkas också av osä- kerheten om regeringens intentioner. Om systemet hotas av kollaps är det inte omöjligt att regimen satsar allt på ett kort och gör ett massivt angrepp över den demilitaristerade zonen. Det vore inte första gången en regering i interna trångmål försöker rikta uppmärksamheten på ett yttre hot.
I så fall blir läget farligt. Nordkoreanerna skulle då särskilt rikta in sig på de 30 000 amerikanska soldaterna i Sydkorea och förmodligen också angripa mål i Japan. Kärnvapen förfogar Kim Jong Il ännu inte över, men däremot har han missiler med kemiska och bakteriologiska stridsmedel.
Kan man stöda en sådan regim? Livsmedelsbistånd skulle ju öka arméns slagkraft. Men leveranser av livsmedelsbistånd skulle också öka nordkoreanernas kontakt med omvärlden och göra det svårare för diktaturen att fortsätta dupera medborgarna. Är vi generösa kanske armén vägrar lyda om Kim ger order att marschera.