Försvaret får sina helikoptrar, men smaken är fadd.
Generalernas arrogans är lika otrevlig som riksdagens bristande intresse för försvarspolitikens substans. Medborgarna, som nu skall ut med 1100 mark per man för de nu beslutna anskaffningarna, har bara i svävande ordalag fått höra vad man avser köpa och knappast alls varför helikoptrarna behövs.
Försvarets PR-ansvarige borde skickas till rustförrådet. Riksdagsmännen har fått veta lika litet, men verkar inte bry sig. Debatten i riksdagen handlade ju inte om försvarsstrategi utan om symboler och prestige. Ledamöterna verkar nöjda med att betrakta helikoptrarna antingen som en militarismens inkarnation eller som alla tiders potensmedel. De förenas av viljan att visa att generalernas äskanden inte automatiskt blir till lag.
På huvudstaben finns landets ledande experter på försvarsteknik. Att de talar för mobila brandkårsförband utrustade med bl.a. helikoptrar väger tungt. Men köpet av helikoptrar signalerar en omläggning av hela försvarsdoktrinen. Nu tas ett långt steg i riktning mot ett högteknologiskt spetsförsvar, som inte är ekonomiskt förenligt med det nuvarande konceptet med ”sega gubbar” i varje buske.
De flesta riksdagsmän har tillbringat veckovis på försvarskurser, men under helikopterdebatten framstod de som första resans kunder på en orientalisk mattbasar: vet man ingenting om det man köper skall man satsa allt på att pruta. Nog kunde väl någon riksdagsman ha krävt besked om varför det blir helikoptrar i stället för t.ex. mer satsningar på reservövningar, mörkerstrid eller splitterskyddade fordon.
General Hägglund kanske har ett övertygande svar på den frågan, men det har inte i klartext förmedlats till offentligheten. Alltså tvingas vi spekulera. Ett motiv är att risken för en storinvasion bedöms som mini- mal de närmaste tio åren, och försvaret kan koncentrera sig på att hantera mer diffusa kriser i Finlands närområden. De föreslagna beredskapsstyrkorna ger klart bättre möjligheter till krishantering än dagens struktur, där statsledningen egentligen bara har valet mellan att mobilisera fullt ut eller att göra ingenting.
Ett scenario är att det uppstår oroligheter i ryska Karelen och att det kommer rapporter om gränskränkningar vid Kostamus eller Salla. Då kan man snabbt flyga in ett par kompanier för att markera beslutsamhet. En finländsk beredskapsstyrka kanske också har en viss avskräckande effekt ifall Ryssland en dag skulle överväga ett kuppartat angrepp mot Estland.
Men statsledningen kanske också har mer långtgående politiska motiv, att visa Finlands beredskap att integrera försvaret med västliga strukturer och modeller.
Eftersom riksdagen sköt in sig på kostnaderna bör man studera dem lite mer i detalj.
Det svenska försvaret förhandlar om att köpa ett 20-tal transporthelikoptrar. Kandidaterna är amerikanska Black Hawk, franska Super Puma, italienska Agusta Bell 412, polska Sokol och ryska MI-17. En bit in på nästa decennium avser svenskarna att gå vidare med stridshelikoptrar, alltså maskiner som inte bär passagerare men en imponerande mängd vapenlast – till stor del av samma typ som Hornet-planen. Prislappen på dem är förstås därefter.
Finland och Sverige står alltså på samma linje.
Transportmaskinerna (Finland vill ha 20–30 stora och 2–4 små) skall köpas strax, stridshelikoptrarna först om kanske fem år. Finansiering för de senare har ingendera. Att köpa helikoptrar tillsammans med Sverige (och kanske Norge) borde ge mängdrabatt och skalfördelar i de framtida underhålls- och utbildningsorganisationerna.
Ett lika viktigt argument för samarbete är svenskarnas överlägsna kunnande på helikopterfronten. Det finländska försvaret gick in i helikoptereran först på 70-talet och har bara 21 helikoptrar, ingen av dem bestyckad. I Sverige har det funnits militära helikopterförband i mer än 40 år; Försvarets helikopterflottilj har nu totalt 126 maskiner av sju olika typer, en del med pansarvärnsförmåga.
Huvudstaben i Helsingfors säger att de 2,6 miljarder mark som nu anslagits bara räcker till anskaffningen av transporthelikoptrarna (beväpning, reservdelar, simulatorer och hangarer skall finansieras ur skilda moment). Drar vi bort 100 miljoner för de fyra skolhelikoptrarna skulle 20–30 maskiner alltså kosta 2,5 miljarder, när svenskarna tror sig kunna köpa ”drygt 20” maskiner för 700–800 miljoner mk.
Talar man om liknande helikoptertyper – vilket allt officiellt prat om inköpssamarbete borde ge vid handen – verkar svenskarna mycket mer optimistiska än finländarna i sina priskalkyler. Vad kan man säga om det? US Army köper sina Black Hawk för 7,1 miljoner dollar eller 39 miljoner mark, alltså aningen dyrare än den svenska kalkylen. Så billigt får nordborna dem inte, men köpta i en serie på 50–60 stycken kostar de knappast mer än 60 miljoner mk. För Finlands 30 maskiner skulle det ge totalt 1,8 miljarder mark.
Maskiner som Black Hawk, Super Puma och MI-17 kan förses med såväl raketer som pansarvärnsmissiler. De är mycket potenta vapen och vore som sådana en betydande utmaning för Finlands rudimentära helikopterexpertis.
Ifall det blir pengar över – och också om riksdagen i framtiden ger nya anslag – kan det vara klokt att hålla sig till just bestyckade maskiner med transportkapacitet. Fullskaliga stridshelikoptrar som Tigre eller Super Cobra kostar inklusive beväpning 150–200 miljoner mark stycket. Inte ens om riksdagen drabbas av eufori betalar den för mer än ett dussin, och frågan är om en sådan styrka har mer än ett symbolvärde.
Att köpa stridshelikoptrar, avsedda främst att angripa stridsvagnar, verkar också lite konstigt med tanke på med vilken emfas Finland betonat att Hornetarna köpts utan attackkapacitet. Det, som det mesta i helikopterfrågan, visar att försvarsdoktrinen är stadd i förändring. Hur många vet vad som egentligen är på gång – eller ens att någonting är på gång? Försvarshemligheter är en sak, men för försvarsviljan är det viktigt att medborgarna känner till huvuddragen i doktrinen.