Minst 46 människor har dödats under de senaste tio dagarnas oroligheter i den serbiska provinsen Kosovo. Tusentals etniska albaner har jagats från sina hem, och oron är påtaglig också bland provinsens serber. FN:s flyktingorgan UNHCR säger att mönstret påminner om upptakten till Bosnienkriget.
Stormakterna verkar ta saken på allvar. Den s.k. kontaktgruppen för det forna Jugoslavien – USA, Ryssland, Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien – samlades igår till krismöte. Det kom en överraskande kraftfull varning till Belgrad. Men det är ganska lite stormakterna kan göra ifall ledningen i Belgrad verkligen beslutat driva konflikten i Kosovo till sin spets.
De senaste dagarnas våldsamma attacker mot några byar väster om Kosovos huvudstad Pristina beskrivs av serberna som ett tillslag mot Kosovos befrielsearmé, UCK. Organisationen dök för första gången upp sommaren 1996 och har sedan dess tagit ansvaret för ett femtiotal mord, inklusive ett par attentat i grannlandet Makedonien.
Serberna säger att de nu utplånat UCK:s huvudfäste och dödat den föregivna ledaren Adem Jashari, 43. Experterna är dock kluvna om vad UCK egentligen är: ett terroristband, ett klanbaserat kriminellt gäng, en genuin befrielsearmé, eller rentav en provokation skapad av den serbiska säkerhetstjänsten?
Allt är möjligt: glöm inte att den moderna politiska terrorismen uppfanns på Balkan kring senaste sekelskifte, då namn som IMRO, Ilinden och Svarta handen hade samma sinistra klang som dagens GIA, Jihad och tamilska tigrar.
Ifall UCK:s syfte varit att provocera fram serbiska motåtgärder som får kosovarerna att ta till aktivt motstånd har det lyckats. Vid de senaste dagarnas demonstrationer i Pristina har många ropat slagord för UCK och de moderata kosovoalbanska ledarna har allt svårare att försvara sin icke-våldslinje.
Likaså skulle bl.a. den här artikeln om förtrycket i Kosovo knappast ha blivit skriven om det inte vore för UCK. Våld är ett sätt att skapa publicitet.
Och förtryck är det. Det senaste decenniets serbiska politik i Kosovo kan beskrivas som lågintensiv etnisk rensning. Genom att frånta albanerna deras möjligheter till utbildning, utkomst och politiskt inflytande uppmuntrar man dem att emigrera. Minst en halv miljon kosovoalbaner befinner sig nu i Västeuropa.
Politiken är inte bara moraliskt oförsvarbar, utan har dessutom misslyckats. Sedan 1981 har andelen serber i Kosovo fallit från 20 procent till under 10. En del opportunister, glödande nationalister och hemlösa flyktingar från Kroatiens och Bosniens serbområden har flyttat in, men långt fler serbiska flyttlass har gått i motsatt riktning. Få serber vill leva i ett område där statsmakten aktivt piskar upp etniskt hat. Förtrycket mot Kosovoalbanerna bör fördömas. Men vi måste också inse att direkt utländsk intervention kan göra – och troligen gör – saken mycket värre.
Om väst kräver, eller så mycket som låter förstå, att Kosovo bör lösgöras från Serbien kommer kosovoalbanerna att tolka det som en uppmaning till fullskaligt uppror. Men kosovarerna har varken de vapen eller den organisation som behövs för att militärt utmana serberna. Ett uppror skulle slås ner snabbt och hårt, kanske leda till storskaliga massakrer och fördrivningar.
I det skedet skulle krav på utländsk intervention resas, men är västländerna – inklusive Finland – verkligen redo att i tid skicka in väpnad trupp? Erfarenheterna från Bosnien ger inte anledning att tro det. I Kosovo skulle en fredsbevarande styrka troligen dessutom anlända mot serbernas vilja. Vem vill och vågar invadera Serbien?
Redan att antyda att Kosovos gränser kan ändras hotar utlösa ett etniskt krig mellan slaver och albaner, mellan ortodoxa och muslimer över hela södra Balkan. Att de två Natoländerna Grekland och Turkiet står på olika sidor gör inte saken trevligare.
Vad kan omvärlden då göra? Nya ekonomiska sanktioner är en möjlighet, men de bet inte under Bosnien-kriget. Sanktioner ger tvärtom Milosevic-regimen möjligheter att fortsätta skylla det eländiga tillståndet i Serbiens ekonomi på utländska makter i stället för på egen inkompetens.
Den hårda Kosovo-politiken åtnjuter tyvärr starkt stöd bland serberna, även inom den mer liberala oppositionen. Serber i gemen hyser starka fördomar mot albaner; dessutom ses Kosovo som vaggan för den serbiska kulturen, och många serber tror (hur bisarrt det än låter) att albanerna i decennier försökt ta makten i Kosovo genom att föröka sig snabbare än serberna.
Serbernas tragedi är att de inte lyckats bryta med Milosevics halvkommunistiska maktstrukturer, som dragit bara fattigdom, krig och skam över landet. Nu försöker Milosevic uppenbarligen igen stötta sin vacklande maktposition genom att provocera en konflikt med RestJugoslaviens icke-slaviska befolkning.
Ett öppet krig i Kosovo skulle tyvärr stärka, snarare än försvaga Milosevic och hans klick. Och i den mån det finns ett hot mot den nuvarande regimen kommer det från radikala nationalister som hatar albanerna ännu mer och dessutom ifrågasätter fredsuppgörelsen om Bosnien.
Västmakterna bör alltså hålla fast vid att Kosovo är en oskiljaktig del av Serbien, eftersom de inte är beredda att betala det militära och humanitära priset för en alternativ linje. Men samtidigt bör de insistera på att Kosovos autonoma ställning inom den jugoslaviska federationen återställs.
Man bör också avvisa serbernas påståenden om att förhållandena i Kosovo är en intern jugoslavisk angelägenhet. Grova och systematiska övergrepp kan aldrig vara det, särskilt inte som de skapar en regional krigsrisk. Utvecklingen i Kosovo bör följas noga och ges publicitet. Officiella och inofficiella representanter för Jugoslavien bör påminnas om omvärldens ogillande.
Londonmötet beslöt om ett vapenembargo mot det forna Jugoslavien. Och en bra idé är planerna att utsträcka Haag-krigsförbrytartribunalens mandat till Kosovo. Det borde lägga band på serbiska kommendörer.
Ännu mer konkret bör FN-styrkan som patrullerar gränsen mellan Jugoslavien och Makedonien få sitt mandat förlängt och snabbt stärkas från nuvarande 700 man. Och tvångsrepatrieringen av kosovoalbanska flyktingar som flera västländer håller på med måste troligen omprövas.
Financial Times skrev i går att det handlar om att rädda Serbien från sig självt. Men det kan bara serberna själva göra. Först då en majoritet av serberna vill bli en del av det civiliserade Europa kan krisen i Kosovo lösas.