Den ”Europeiska konferensen” uppfyllde inte ens sin blygsamma enda uppgift: att trösta Turkiet för att EU-medlemsansökan lades till handlingarna. Men mötet visade tydligt hur ohanterligt EU blir i och med östutvidgningen.
Det var en patetisk historia då EU på torsdagen samlade sig och aspirantländerna till ”Europeisk konferens” i London. Poängen med hela operationen, som enligt uppgift nu skall bli årligen återkommande, var att ge Turkiet en plats i strålkastarskenet efter att landets medlemsansökan helt avvisades vid toppmötet i Luxemburg.
Turkarna genomskådade förstås den konferensen för vad den var: en diplomatisk pratfest av enbart symbolisk betydelse. Ingen klandrar dem för att de uteblev i protest.
Ändå behövdes vidvinkelobjektiv för att få med ledarna för 26 länder med på det obligatoriska ”familjeporträttet” (Finland skickade, liksom Frankrike, för säkerhets skull både president och regeringschef till London). Också utan turkar är den europeiska familjen stor: enligt vittnesuppgifter rådde i det närmaste kaos i Lancaster House då 26 nationella delegationer trängdes med ettusen journalister; tolkbåsen måste staplas i flera våningar för att de högtravande visdomsorden skulle kunna simultanförmedlas på 21 officiella språk.
Konferensen visar vilken enorm praktisk utmaning östutvidgningen är. Redan nu är trögheten i EU-maskineriet en av de viktigaste orsakerna till det vikande medborgerliga stödet för Europaintegrationen. Oförmågan att enas om en gemensam och trovärdig linje i Kosovofrågan är bara det senaste beviset. Med 21, så småningom kanske 26 eller 28 medlemmar kommer unionens beslutsmaskineri med all säkerhet att klappa ihop.
De institutionella reformer som behövs är en minskning av antalet kommissionärer, fler majoritetsbeslut, ny röstfördelning i ministerrådet och en gallring – eller åtminstone gradering – av antalet officiella EU-språk. Allt detta är överstatliga element, som medborgarna inte heller vill ha.
Men när EU-ledarna en gång beslutat gå in för en snabb och bred utvidgning måste det till drastiska reformer. Annars uppstår en beslutsparalys som får EU:s drivande kärna (läs: EMU-området) att bilda ett ”verkställande utskott” där alla viktiga beslut fattas. Om likställdhetspricipen urholkas devalveras det politiska och ekonomiska värdet av EU-medlemskapet för t.ex. östkandidaterna.
Turkiet-problematikens sprängkraft börjar först nu belysas i finländsk debatt. Hur det går med landets EU-ambitioner har återverkningar på hela den europeiska säkerhetsarkitekturen. Officiellt har EU arkiverat den turkiska ansökan med hänvisning till det dåliga människorättsläget i landet och ockupationen av den norra halvan av Cypern. Turkiet anses också ha en benägenhet för militär inblandning i politiken som rimmar illa med EU:s ideal.
Argumenten saknar inte relevans, men det är naturligt att många turkar irriteras över att passeras i kön av länder som Slovakien, Rumänien och Bulgarien, sannerligen inga mönster av demokratisk tradition. De undrar, med rätta, om inte den egentliga orsaken till EU:s avvisande hållning är att Turkiet är ett övervägande muslimskt land, låt vara med en av världens mest sekulära författningar. Samtidigt kan man förstå att ett land som Tyskland, med fem miljoner arbetslösa och redan nu över två miljoner turkiska ”gästarbetare”, är tveksamt till att släppa in 60 miljoner turkar på en gränslös europeisk arbetsmarknad. Ett EU-medlemskap är ju inte en rättighet, utan resultatet av en politisk förhandlingsprocess där alla skall ge och ta.
Men visst ligger det i Västeuropas långsiktiga strategiska intresse att inlemma Turkiet i gemenskapen. USA:s vice utrikesminister Strobe Talbott hade helt rätt då han på fredagen gjorde något av ett intramp: ”Det är mer sannolikt att Turkiet fattar de rätta besluten om sin egen framtid ifall EU gör klart att man håller en plats vikt för Turkiet tills tiden är mogen”.
Amerikanarna är förstås oroliga dels över att EU:s burdusa avspisning ytterligare skall öka stödet för islamisterna och provocera också den sekulära eliten i Turkiet till en geopolitisk omorientering, från väst mot det turkomana bältet som sträcker sig ända till Kinesiska muren.
Turkiet har dessutom, i egenskap av Nato-medlem sedan 1951, möjligheten att lägga in veto mot nya medlemmar i Atlantpakten, och regeringen har redan hotat göra det i fallet Polen, Tjeckien och Ungern. Risken för att den diplomatiska ”atombomben” skall tas i bruk betraktas dock som liten. Turkarna skulle ju därmed i praktiken själva ta avsked från Nato och därmed ge arvfienden Grekland trumf på hand.
Värdlandet Storbritannien sade i Lancaster House att medlemsförhandlingarna med Cypern inte kräver medverkan av turkcyprioterna. Avgörande är ändå att fransmännen betonade att delningen av ön måste överbryggas innan det blir tal om riktiga förhandlingar.
Den franske presidenten Jacques Chirac undrade helt riktigt vad EU har för anledning att flytta en så explosiv konflikt som den cypriotiska innanför sina gränser. Eftersom Grekland vill ha med Cypern i EU och Turkiets egna EU-ambitioner är kopplade till Cypern-frågan borde alltså alla möjligheter till en övergripande kompromiss finnas.
I själva verket är de grekisk-turkiska relationerna redan de bästa sedan Turkiet invaderade Cypern år 1974. Båda länderna har för en gångs skull regeringschefer som är pragmatiskt lagda och som dessutom har ett lingua franca – tyska.
För Finland var det en stor triumf att få Estland med bland de sex länder med vilka EU formellt öppnar medlemsförhandlingar om två veckor. Av de ovan nämnda institutionella skälen var det helt enkelt omöjligt att tänka sig att alla tre baltiska länder skulle rymmas med i första utvidgningsrundan. Bättre då att ett av dem öppnar dörren för de andra, tyckte finländarna.
Estland är den starkaste baltiska kandidaten om man ser till de ekonomiska reformerna. Däremot återstår en hel del för esterna att förklara då det gäller gränskonflikten med Ryssland och den ryskspråkiga minoritetens ställning. Det franska argumentet mot Cypern kan ju resas också mot Estland – och kommer förmodligen att göras, eftersom entusiasmen för baltiska EU-medlemskap begränsar sig till den nordiska trion.
Faktum är att ett litauiskt EU-medlemskap på många sätt är lättare att driva än ett estniskt. Reformerna har allmänt taget gått långsammare, men t.ex. privatiseringen av bostäderna är nästan slutförd; det partipolitiska systemet är stabilare än i Estland; Litauen har inga gränskonflikter med sina grannar; de etniska minoriteterna är mindre och har till största delen litauiskt medborgarskap; dessutom har Litauen gemensam gräns med Polen, som säkert tas med i första utvidgningsrundan.
Att det blev Estland och inte Litauen är något de finländska diplomaterna (och förstås också de estniska) kan slå sig på bröstet för. Men det avgörande var nog storleken: Estland är ett så litet land att förändringen i EU:s budget faller inom den statistiska felmarginalen.