Gratulerar! Marknadskrafterna definierar nu Dig som kapitalist och kämpar om att få förvalta just Dina pengar. De tidigare så stela försäkringsbolagen prånglar ut frivilliga liv- och pensionsförsäkringar för allt vad tygen håller. Hushållen bombarderas med brev och annonser från den allt rikare floran av fondbolag.
När S-E-banken i höstas köpte den anrika helsingforsiska bankirfirman Ane Gyllenberg förklarade svenskarna det med att Finland är ett u-land vad gäller fondsparande och förmögenhetsförvaltning, minst 20 år efter Sverige. Utvecklingen kommer att vara explosiv de närmaste åren, spådde SE-chefen Jacob Wallenberg.
Idén var densamma då Björn Wahlroos investeringsbank Mandatum & Co i tisdags köpte Interbank. Banken erbjuder ett färdigt distributionsnät för produkter som Mandatum har specialkompetens att utveckla: placeringsrådgivning, förmögenhetsförvaltning, försäkringar och fonder.
Iltalehti kallar det för en ”yuppiebank”: en känga mot de egna läsarna, som ju till stor del återfinns bland samma breda segment av unga, välutbildade stadsbor som Mandatum Bank vill nå.
Det finns tre orsaker till att hushållen plötsligt blivit föremål för bankirernas intresse. Det avgörande är att de finländska hushållens nettoförmögenhet ökat dramatiskt sedan kriget. De senaste 50 åren har den ekonomiska tillväxten varit bland de starkaste i hela Europa.
Sparkvoten har likaså varit hög, och ränta-på-ränta-effekten gör att det är viktigt. Den som lägger undan 500 mk i månaden har efter 30 år samlat på sig över en halv miljon mark redan ifall räntan är så låg som 7 procent.
Det andra revolutionen är att allt mer av denna privatförmögenhet är likvid – d.v.s. inte bunden till hushållens utkomst (som t.ex. odlingsmark) eller boende. De flesta kan nu räkna med att av sina föräldrar ärva åtminstone en lägenhet. Eftersom medelålders finländare oftast också själva äger sin bostad finner sig många arvingar plötsligt med hundratals tusen mark att placera.
Den tredje faktorn är avregleringen av kapitalmarknaderna. Tidigare var allting lätt för den som hade överlopps pengar: man lade helt enkelt in dem på bank till av staten reglerad ränta. Nu har så många nya placeringsalternativ tillkommit att fältet är svåröverskådligt också för den initierade: hur kombinera hög avkastning med låg risk?
Det är här placeringsrådgivarna ser sin nisch. Finland har, äntligen, fått en burgen medelklass av europeiskt snitt. Massan har kraft: tvåhundra hyfsat välbärgade Virtanen är lika intressanta som en ensam stenrik Ehrnrooth.
Och det slutar inte här. Ivern att teckna frivilligt pensionsskydd visar att många medborgare anser att arbetspensionssystemet knakar i fogarna. Misstanken är inte obefogad. De krympande åldersklasserna, den ökande livslängden och den låga faktiska pensionsåldern (nu 59 år) gör de ursprungliga kalkylerna allt mer ansträngda.
Som systemet nu är uppbyggt går tryggheten alltid före avkastningen, trots att alla pensionssparare inte har samma riskprofil. Alla vill inte heller gå i pension vid samma tidpunkt, vilket dagens centraliserade system inte heller beaktar. Orsaken till detta är att APL konstruerades som ett system för tvångssparande, där näringslivets (och numera statens) kapitalförsörjning är en lika viktig aspekt som pensionstagarnas ålderdomstrygghet.
Pensionen är den största investeringen en vanlig medborgare någonsin gör, och många vill säkert ha mer inflytande över hur pengarna placeras: åtminstone få välja vilket bolag som förvaltar dem. Nu görs det valet av arbetsgivaren och marknaden är praktiken en statsreglerad kartell.
Om och när APL-systemet liberaliseras uppstår igen en ny nisch för placeringsexperterna, även om staten nog också framöver behövs som kontrollinstans.
En liknande effekt, kanske mer dramatisk, får Finlands medverkan i EMU. Hittills har det lönat sig att investera största delen av sin pension och övriga förmögenhet i hemlandet, eftersom det ju är med finska mark man i framtiden skall betala sina räkningar.
I EMU-Finland dominerar en annan regel: att inte lägga alla ägg i samma korg. När våra utgifter i framtiden är i euro kan det löna sig att ha kapitalinkomster från andra euro-länder som komplement till finländska löneinkomster. Om lönerna här hemma faller under en lågkonjunktur kan det kompenseras av ett rally på Lissabon-börsen eller i belgiska statsobligationer.
Men om det är besvärligt att köpa inhemska finansiella instrument så är det ännu svårare att göra det i utlandet. Många vill säkert ha hjälp av experter.
I medeltal är vi rikare, men hur är det med rättvisan? Ja, krisen i början av 80-talet ledde till en relativt kraftig omfördelning av nationalförmögenheten. Den rikaste tredjedelen kontrollerade 1994 ungefär 5 procentenheter mer av nationalförmögenheten än 1998, mest på bekostnad av den fattigaste hälften av befolkningen, rapporterar Statistikcentralen.
Den allra fattigaste decilen (10 procent av befolkningen) ägde 1994 mindre än en procent av nationalförmögenheten, mot över en tredjedel för den rikaste decilen. De fattigaste drabbades särskilt hårt av krisen eftersom de tvingades skuldsätta sig proportionellt mer. Deras nettoförmögenhet – tillgångarna minus skulderna – är nu negativ. I undersökningen tog man dock inte ställning till pensionstillgodohavandena. Också för de fattigaste hushållen uppgår dessa till flera hundratusen mark, så även de ligger hyggligt till.
Dessutom föll den rikaste decilens andel av depositionerna, aktierna, masskuldebreven och sparförsäkringarna från 62 procent 1988 till 60 procent 1994. Det är ingen vild gissning att påstå att dessa s.k. finansiella tillgångar kommer att fortsätta spridas allt mer bland befolkningen.
Och fördelningen är ju inte allt: i det här sammanhanget är det viktiga att den breda medelklassen i absoluta tal äger betydande förmögenheter. Högervridningen i samhället har kanske sin bakgrund i allt detta. Ju förmögnare människor är, desto räddare är de för inflation, och är alltså benägna att stöda politiska riktningar som kan förväntas sköta ekonomin på ett ansvarsfullt sätt. Förmögnare människor är också mindre beroende av staten, så partier som lovar vidga den privata sfären får en ökad marknadspotential.
Björn Wahlroos och alla hans kolleger är alltså en del av den process där den ”stora staten” vittrar sönder. Regleringsekonomin – statens sätt att tvinga folk att spara – behövdes för att föra in Finland i den moderna eran, men när den uppgiften nu är avklarad kan staten dra sig tillbaka till sin kärnuppgift: att svara för samhällets inre och yttre trygghet.