Den här kolumnen ingick i Forum för ekonomi och teknik nr 3 2008, som utkom 27.3.2008. Text: Richard Brander
***
Europeisk integration gick som en röd tråd genom Tomas Helléns journalistik. Han gav alltid vägledning om vart utvecklingen var på väg.
Det har nu gått tio år sedan Tomas Helléns död den 26 mars 1998. Tomas var politices doktor och journalist på Hufvudstadsbladet. Han skrev många ledare och kolumner om Europa, alltid insiktsfullt och ofta briljant.
Den här kolumnen handlar inte om vilken journalist som helst. Tomas belönades med Ekonomiska samfundets ekonomipris ”för sina analyserande, och inte bara refererande artiklar”. Han erhöll Hugo Bergroth-sällskapets stora språkpris för ”sitt smidiga och korrekta språkbruk i artiklar om finländsk och europeisk ekonomi”.
Tomas lämnade ett stort hål efter sig då han rycktes bort i en sjukdomsattack bara 33 år gammal. Han var en skicklig stilist, en intellektuell klippa och för mig en god vän. Om det var något jag inte förstod vände jag mig ofta till Tomas. Ett exempel: i början av 1998 satt jag i ett pressrum i Bryssel och skrev en artikel om försöken att stabilisera den ryska rubeln genom en så kallad currency board. Men vad innebar det riktigt och vilken var den rätta termen på svenska (det här var tiden före Wikipedia och snabbt bredband)?
Svenska journalister såg ut som levande frågetecken. Ett snabbt telefonsamtal till Tomas, som först försäkrade sig om att jag i stora drag förstod vad det handlade om. Sedan presenterade han tre fyra fullt gångbara förslag till svensk översättning. Tack för hjälpen, hej!
I ett halvt års tid efter Tomas död tänkte jag i något skede varje dag: vad skulle Tomas ha tänkt och tyckt om den här saken? Så småningom vande jag mig vid tanken att någon vägledning inte längre var att vänta.
Europeisk integration gick som något av en röd tråd genom Tomas tioåriga journalistiska gärning på Hufvudstadsbladet. Tidigare än de flesta insåg han till exempel att EMU faktiskt skulle bli verklighet. Han var expert på att analysera dagsaktuella händelser på ett sätt som gav läsarna vägledning om vart utvecklingen var på väg.
Naturligtvis var Tomas inte lika originell eller briljant i alla sina texter. Till dagstidningsjournalistens vardag hör också att skriva notiser och andra mindre glamorösa uppgifter. I de dagliga rutinerna orkade Tomas inte riktigt lägga ned sin själ – det har jag förstått även om vi aldrig samtidigt jobbade på Hbl. Många av hans texter är hur som helst njutbara än i dag och kan lämpligen läsas i den postumt utgivna Åsikter och Insikter (SFV, 2000). Boken innehåller ett urval av de bästa ledarna och kolumnerna som Tomas skrev under sin Hbl-karriär.
Men tänk så många intressanta artiklar vi som läsare har gått miste om under de senaste tio åren! Vad skulle Tomas till exempel ha skrivit om finländsk EU-politik efter Paavo Lipponen, om unionens utvidgning österut eller om de problematiska relationerna till Putins Ryssland?
Och visst hade det varit intressant att läsa de ledare och kolumner om 2000-talets säkerhetspolitik och miljöproblem som Tomas aldrig kom i tillfälle att skriva – för att bara nämna två komplicerade helheter som denna exceptionella person också var intresserad av.
***
Richard Brander är t.f. forskare vid Nätverket för Europaforskning vid Helsingfors universitet, och tjänstledig journalist på Hufvudstadsbladet (Originaltextens underteckning, red.anm).